Det här är min mamma någon gång i början på 70-talet. Jag har som enda barn genom åren haft många konflikter med min mamma. Jag är inte ensam om detta heller kan jag tänka mig. Men hur lätt är det att vara förälder egentligen? Vi vill väl bara våra barns bästa. Vi jobbar och står i bara för att det ska kunna få allt det där vi inte fick, eller hur är det? Eller vad är det vi håller på med? Jag kan säga att genom åren så har jag gjort det mesta för att inte vara som min mamma, men ju äldre jag blir ju mer lik henne blir jag i alla fall. Är det så att vi inte kan styra över det här? Äpplet faller inte så långt från trädet brukar det heta i folkmun.
Jag kan idag säga att jag har lagt alla hangups bakom mig och jag är idag stolt över att vara min mammas dotter. Hon gjorde så gott hon kunde utefter hennes förutsättningar och det har jag oxå gjort. Nu får framtiden utvisa om det räckte när det gäller mina barn.
